Fars dag är det idag. Tror att det firas alldeles för kommersiellt nu för tiden. Då jag gick i lågstadiet (hemskheter det var under förra seklet, 1967-1970) då fick vi alltid göra en bordsflagga eller rita ett fint gratulationskort (oftast med en flagga på och kanske en eller annan blomma). Troligen skrivet med de snirkliga bokstäver vi fick inpräntade att göra : Grattis på Fars dag.
Jag hissar flaggan idag. Lite bättre än bordsflaggan tänker jag. Firar naturligtvis LO (har inhandlat en tårta), LO ska fira sin far (med blommor och choklad). Men jag får bara fira min Far i tanken, hjärtat.
Grattis på Farsdag.
Det är nog från honom jag lärt mig att militäriskt sköta flaggningen. Vi var ju i Härnösand i fredags-lördags och då fanns han minsann i tanken. Han gjorde sin militärtjänst där (undra om det inte är militäranläggningen i Härnösand han stoltserar framför) ,för att sen åka ner till Karlskrona och fortsätta med signalistutbildning. Morse och flaggkoder kunde han minsann.
Saknaden kommer nog alltid att finnas . Tänk om jag fått berätta för honom om fredagskvällen.
Vi var ju på St Petri logen i Härnösand och emottog stipendiet från Guldsmeden John Erikssons minnesfond, tillsammans med 3 andra bondepar.
Sitta där under vackraste kristallkronor kändes stort. LOs bordsgranne till vänster var självaste Landshövdingen och jag hade på högra sidan maken till en tös som hämtade bidrag från en fond man kan söka till ungdomsverksamhet. Hon är aktiv inom Friskis och Svettis inom Härnösand. Vi hade väldans trevlig konversation.
Förresten det var trevligt sällskap runt om och överallt. Mitt emot oss satt ett bondepar som fick samma utmärkelse som vi.
Trerätters middag blev vi bjudna på . Gazpacho med en massa "gör på" , underbaraste röding med grillad kål, broccoli, potatis och hollandaisesås och så blåmögelost, lite knastriga grejer och torkade frukter i kolasås... (Man kanske kunde ha hittat på någon annan efterrätt men jag åt upp allt)
Tjusigt serverat på vackraste tallrikar. Ja inte förrätten, som kom in på en liten skiva sågad björk vilket var häftigt. Men ack så festligt det var. Man känner sig priviligierad som får uppleva en sån tillställning nån gång i livet.
LO tackade artigt och konstaterade att till våren är det 40 år sen vi båda gick ut Nordviksskolans lantbruksutbildning och fortsatte vår gemensamma bana. Nordviks lantbruksskola tillhör Hushållningssällskapets skötebarn. Så det blev lite applåder naturligtvis. När paret mitt emot skulle tacktala så visade det sig att det var 30 år sen de gått ut. En av fruarna i de andra paren hade också lärt sig jordbrukaryrket på Nordvik.....
Fint dressad var vi eller hur ? Notera LOs "koslips". Den beundrades av flera.
Syster och hennes Lars (stipendiemottagare 2019) var med (syster agerade hovfotograf).
Och så tillbaka till vardagen. Kokläderna på , gosiga kalvar vill ha sin mjölk och några kor står på bås och vill bli mjölkade. I öronen har jag en småromantisk bok som heter "Den italienska olivlunden" . Tror den räcker även ikväll. Ladugårdskatterna kommer och stryker sig mot mina ben och vill ha lite mat. Tord (katthonan nere i ladugården) följer efter mig bort till gamla mjölkkammaren och vill ha ljummen mjölk....
Livet blir som vanligt igen. Men minnena ifrån fredagkvällen bevaras varmt i mina tankar. Funderar lite på vad vi ska använda stipendiet till...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar