Måste berätta en liten fin berättelse:
Igår, måndag, fick vi en kalv till. En fin tjurkalv blev det även denna gång. Vi har fått flera tjurkalvar på raken nu. Inget jag är ledsen över. Min vana trogen räknade jag kossorna. 5 med hon som kalvat???? Alltså 4 kvar???? Men det är ju bara 3, snabbräknade jag. Ringde och bad om öronnumren på de kor som stod och tittade på ko- och kalvhämtarna. Varför jag ringde är ju för att jag stod uppe vid grindöppningen med Melia och var beredd att stoppa de andra korna och stänga efter ko-kalvkaravanen.
Jag skrev upp numren i telefonen så att jag skulle ha svart på vitt när jag kollade i datorn. Har ju en "sinkogrupp" där jag flyttat över de som går på sinbetet. Ordning och reda, trodde jag. Jag sätter mig vid VMS-datorn och kollar och mycket riktigt skulle det vara 4 kvar... 997 fanns inte på min nyskrivna telefonlista. Hon kanske rymt in till ladugården??? LO kollar noga , men ingen 997. Vad har hänt då? Det är en äldre ko och vi hade ju noterat en ganska svart kossa med stort juver tidigare och hon har kalvningstiden inne. Har hon lagt sig och dött nånstans? Kalvat och fått kalvningsförlamning ? Kalvningen har kanske varit komplicerad och hon inte klarat att få fram kalven?
Jag har haft en massa hemska bilder för mitt inre.
Men så tog LO, drängen och Z och gick ner till det bete vi har rätt nedanför ladugården ner mot älven. Ja LO tog 565:an och för säkerhets skull kalvtransporten.
Mellan detta bete och sinkobetet finns en rejäl skogsdunge som vi inte har tillgång till. Dom spred ut sig och började leta enligt "skallgångsprincipen" (tror jag).
LO kom fram till kossan först;
Där nere vid älvkanten, på en mindre udde, låg en söt, (måste nog säga en bland de sötare) kvigkalv med gräset fint nertrampat så hon skulle ligga mjukt. Kanske kossan markerat hur långt kalven fått röra sig , så hon inte skulle dratta i älven.
Efter att ha haft ett rent skräckscenario i huvudet och sen få uppleva en sådan här idyll, det är det som får en att förstå tjusningen med jordbrukarlivet. Alla sena kvällar med trilskande robotar, ensilagekörning till mitt i nätterna, bokföringstimmar och papperselände , blåsor i nävarna och andra dysterheter, glöms för en stund. När man är mitt upp i eländet kan man plocka fram en sådan bild och då känns livet genast lite bättre.
Hur kossan tagit sig över till grannens skogsplätt vet jag inte. Men det kan vara så att kossan gick och lade sig långt ner i vårt bete, alldeles vid stängslet (kanske). Fått fram kalven som traskat under eltråden. Kossan som naturligtvis vill vara med sin kalv tar sig in dit och så lever dom ett undanskymt liv nån eller några dagar där i skogens gömsle, nästan som Robin Hood och hans följeslagare i Sherwoodskogen.... Undra om jag byter kalvens namn till Marion? Så hette ju Robin Hoods käresta (det blev ju en kvigkalv denna gång ju).
Finare kalvar än utekalvade solvarma små, det finns knappt.
Nu är denna dag på väg mot kväll. Jag har startat diskmaskinen för andra gången (begriper inte hur mycket disk det blir varje dag). Jag ska hänga upp ett nytvättat täcke på strecket ute. Det blir så härlig doft när man tar in det och kurar under det i höst. Sen ska jag nog göra lite sånt där som rensar själen, det vill säga fram med virkning och "fem spänn" på att jag somnar nån stund också där i soffan framför TV:n.
Stora silon täcktes igår kväll , tror vi aldrig haft så många lass i den silon 84 jumbolass tror jag det blev.
Så nu är drängen iväg och mejar ner mer grönt som ska i den lilla silo vi har tom, den enda vi har kvar att fylla.... Beror på hur mycket det blir över. Som sagt en angenäm situation....Behöver inte klaga på fodertillgången i år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar