Minus 19 grader och tänk så kallt det känns då man inte är van vinterkyla. Snöovädret som jag pratade om sist höll på från måndag kväll till onsdag morgon. Fast det snöade bara lite från klockan 2 på onsdag morgonen, det berättade LO som fick en extrkörning att hålla Gottnevägen öppen under natten. Lite drygt ett dygn kom nog minst 70 cm. LO och Drängen körde runt byn och försökte hålla öppet något så när. Men då det drev en hel del så var det svårt att hålla alla instickare öppna.
Dessutom så skulle mjölkbilen ta sig ner på tisdagens förmiddag och då inte plogbilen kom på vår väg här nere fick vi försöka röja väg så att dom kunde hämta. På eftermiddagen aviserade kraftfoderbilen också sin ankomst så det var bara att röja igen. Men grabbarna var nog ute näst intill dygnet runt. Flera bilar behövde komma upp ur diket och LOs telefon var aldrig tyst. Det ringde hela tiden . Han kulle kasta i sig lite mat och jag tror att det kom 10 samtal på en kvart.
Men visst är det vackert ändå nu dessa dagar då det är soligt (men pörschkans så kallt) .
Vi har som vanligt haft ladugården i helgen. Ska snart ut igen för sista passet. Har beställt takskottning. Tror inte taket på gamla ladugårdsdelen gillar 50 cm till nämligen.
Två kalvar föddes i torsdags och det blev en av var sort. Från var sin ko.
Här är några som föddes förra veckan. Äntligen dricker dom ungefär lika snabbt. Men man måste stå och passa dom för helt plötsligt känner en av dom för att grannens hink innehåller godare mjölk.... Och fortfarande är dom röda tjurigast .
Men i fredags blev det en sorgens dag. Då blev vi tvungna att ta beslutet att avliva älskade Blackie. Han blev 28 år och 25 av dessa tillbringade han på vår gård tillsammans med får och getter. Han älskade de små lammen och killingarna och lät dom hoppa upp på hans rygg eller så kunde nått nyfött lamm vingla sig under hans mage och då stod Blackie alldeles stilla så att lammet inte skulle komma till skada. De vuxna fåren kunde han köra bort men inte ett litet lamm, dom kunde han nog offra maten för.
Barn och barnbarn har haft många glada stunder med den lille pållen. Ja liten och liten, när några snygga stora och ståtliga ridhästar ridit förbi så har Blackie vuxit sig lika hög som en ardenner minst och skridit utefter stängslet och nog försökt gnägga -vad gör en sån här liten pudding alldeles själv utefter vår väg? Och flörtat lite med ögonen.
Eller en vår rymde han bort till en granne som hade fått fram gräset utefter ladugårdsväggen ( vi hade snö) och när jag kom med bilen och skulle svänga upp på vår infart så vevade jag ner rutan och ropade på vår stolte springare. Han visste att det kunde vankas ett äpple eller nån morot kanske. Då kom han springande så fort att pannluggen delade sig i en mittbena. Glad kom han fram och tog vad som bjöds
Eller en gång rev han våran brevlåda???? Vi fattade inte alls varför tills brevbäraren berättade att hon brukade ha med sig nått gott till den fina hästen som alltid kom fram och hälsade.... Blackie trodde väl att hon stoppat nått i lådan (inte bara fönsterkuvert) och undersökte lite grundligare.
Gården har blivit mycket fattigare utan Blackie.... Och Rex..... Och hönsen som räven avslutade. Baksidan av att vara djurägare.