Braskaminen sprakar och värmer

Morgonstund har guld i mund! Vissa dagar kan man inte annat än att försöka memorera i hjärnan . Ni vet på den platsen i hjärnan som man tar till när allt bara känns skit och även fast  regnet eller snön vräker ner, blir man varm ända in i själen när bilden på en soluppgång med löfte om en vacker dag utan nått elände belägrar insidan av ögonen.
Nu har jag haft och har några såna där superstressande dagar då jag helst vill dra täcket över huvudet och inte kliva upp. En sak om det bara vore vanlig bokföring, men en massa andra hjärnkrävande uppdrag dyker upp hela tiden. Nån tid för Iris finns liksom inte. Nog för att jag försöker "tjuva" mig nån stund emellanåt, men när det finns deadlines som man måste ta hänsyn till är det inte så bra att försöka "dega" bort minuterna som kan behövas till viktigheter.
Snöat har det gjort och det smälter och så kommer kallare väder och så snöar det igen. Det är blåst som lurar bakom hörnet när man går ut, i det man tror, soliga vädret.

Vi har ju flyttat hönshuset (har ett nytt  på gång) och det blev skottat en sandhög framför dörren så att det går att komma upp (vagnen står på hjul). Men med ömsom snö och ömsom tö blir det lite svårt att ta sig uppför denna  kulle. Jag har ju ett knä som inte gillar bondeliv just nu så jag tar sikte på dörrhandtaget och sen försöker jag med ett klumpigt skutt försöka få grepp och dra mig upp . Brukar fungera faktiskt väldigt bra, men ser nog inte så graciöst ut. Men så när jag matat och pratat med hönsen (nog kan ni börja värpa nu , när ni har det så fint och varmt och Göte , det är inte snällt att ge mig onda ögat ! Trots allt kommer jag ju med mat åt er), så ska jag ta mig nerför denna kulle ( som då känns som K2 eller nått liknande- alltså fullkomligt omöjligt att ta sig ner för) Det behövs bara två steg men med miniskproblem så är det näst intill omöjligt att vinkla foten snett nedåt och parera halkrisken. Men vi kan säga som så, jag ska inte gnälla alls. "Det blir bättre och bättre dag för dag" trallala. .Men jag försöker göra denna resa när det är minst med folk ute. Man ska inte bjuda på alltför många roliga skratt.
I morgon ska jag fortsätta papprandet och vara företagarmässig ut i fingerspetsarna. Jag ska dessutom försöka göra en dispensansökan och så ska jag handla (om jag hinner).
Förresten i helgen gick mjölkningen som en dans. LO servade mjölkorganen till rörmjölkningen och hur nice är det inte att mjölka med fungerande duovac?
Kom just på en låt som en Delavalförsäljare på 70-talet brukade sjunga:
Tänk att jag mjölkas av Duovac
lilla jag, lilla jag av Alfas Duovac.
Tänk att bli urmjölkad av en sån
liten följsam sak. . .
Ni vet melodin är Tänk att jag dansar med Andersson. . . .
Vissa sångtexter gnager sig in i hjärnan och man kan ta fram dom precis som med soluppgångar, för att muntra upp. Andra melodier gör en ledsen, i och för sig kan en solnedgång också påminna en om nått sorgligt eller en stor saknad.
Ibland kan en somrig solnedgång påminna om när jag satt och rodde drag, vittjade näten eller långrev med pappa på Ledingssjön. När väl solen gick ner blev det svalare och vi rodde hem. Det var så ljuvligt att lyssna till pappas lugna årtag som inte plaskade utan det porlade på ett alldeles speciellt och tryggt sätt. Åran skar ner direkt genom vattenytan och förde båten med stadigt framåt. För att roddaren skulle ha rätt kurs så pekade man på  "hemmahamnen". När pappa rodde så gick färden rakt utan att han behövde rätta kursen med ett "mellan-årtag". På slutet lyftes årorna och man gled lugnt genom vassen, in till bryggan ( eller stenpiren som vi hade). Ibland satt katten och väntade. Och så gick vi uppför åkern och hemma väntade kvällsmaten. Och just nu fick jag smaken i munnen av mammas stekta gädda på hembakt tunnbröd. Oj såååååå gott. Nu blev jag ju hungrig.