Idag blir det funderande, glada kalvningar, men så tar sorg över....

 Ska börja och gnälla lite. Alla har väl hört om stackarn som blivit dödförklarad här i Örnsköldsvik. Nått liknande har vi drabbats av fast åt andra hållet. Vi försöker få ID-kort till Z. Man behöver ett ID-kort så man kan fixa BankID mm. Vilket är en nödvändighet för att bevisa sin existens.

Jag inbillade mig att det var som förr i världen, att man kan gå in på sin bank med ett foto i näven och på det viset få ett ID..... Men ack nej. Det finns 2 möjligheter:

1. Man kan härifrån åka upp till Umeå och där söka ID-kort om det är på nått bank- eller skatte- huvudkontor. Då är det säkerligen en massa underskrifter och intyg som ska följa med i portföljen.

2. Polisstationen i Örnsköldsvik, men då ska det vara vårdnadshavarnas underskrift. Vi som familjehem ska intyga och även ha ett intyg att lämna in där det intygas att vi har personen boende hos oss. Myndighetsperson ska skriva intyg.

Krånglar nått så ska en nämnd avgöra om ID-kort är nödvändigt.

Med denna redogörelse vill jag bara påpeka att vi har hållit på drygt en månad nu och fortfarande inte fått nått ID.....

Men en människa kan helt ovetande om sin allt för tidiga frånfälle helt plötsligt fått personnummer, BankID, konton, kreditkort, löneutbetalningar, spärrade och familjen kan få samtal om personens beklagansvärda död. Trots att personen ifråga ätit sin frukost och fått i sig morgonkaffet helt som vanligt....

Hur är detta möjligt då det knappt går att få ut ett ID-kort till en fysisk person som står livs levande framför.

Jag har varit till polisstationen så många gånger inom en kort tid att dom genast plockar fram pappersbunten som detta fall berör (alltså IDkorts-ansökan).

Är det bra att man är så igenkänd när man stövlar in på stationen frågade jag? Men tänk hur trevliga poliser är trots allt de får stå ut med.... Inget ont över dessa. De gör sitt jobb.

Vi får ett par  eller fler kalvar per vecka. Sinkorna går fortfarande ute på sinbetet. Det är så enkelt att få hem dom därifrån. Kalven är ren och fin och har oftast fått sig en rejäl första hutt. Kossan knallar snällt bredvid kalvtransporten och vet att nu får jag komma in till godaste ensilage och kraftfoder.

Och så blev det nästa dag (fredag)

Jag tänkte få berätta om morgonens kalvningar. Såg en kalv som låg alldeles stilla ute på sinbetet. LO hade observerat den och då stod en ko bredvid. Men då den blev lämnad ensam så trodde vi att den kanske var död. Jag slängde på mig en jacka och knallade iväg för att kolla (hoppet överger en aldrig). Kajor. skator och andra asfåglar stod runt kalven. Jag skyndade mig dit och skrämde bort dom, fast i tron att kalven inte levde.

Väl framme vickade kalven på ena örat. Ett glatt livstecken. Jag går fram till henne (för det är en kvigkalv) och böjer mig ner för att se hur slö hon är. Kalven studsar till och bestämmer sig för att stånga sig fram genom mina ben...Men en gammal bondkärring springer man inte över så lätt. Jag brottar ner kalven och tar av mig min jacka för kalven är blöt och skakar av köld.

Längre ner på betet strövar en ko med en till kalv och den skuttar och har sig. Tvillingar? Men jag står där ute med kalven inrullad i min jacka och väntar tills en traktor lagats och dom har kört in mat till mjölkkorna. Tillslut ringer jag backup, för jag fryser som bara den. Dottern J kommer ilande med min ladugårdsväst så jag kan få tillbaka min varma jacka???? Som naturligtvis är blöt för små kalvar kan kissa tydligen. Hade en mössa i fickan som var totalt indränkt....

En av de sinkor som står vid stängslet ser smalare ut än de andra.

Hon hade lite blod på svansen så vi bestämmer att hon är moder till den kalv som låg ensam.

Så blev det 2 nyingar till att vårda ömt. Dora (min polare) och Stina heter som två. Observera bara en vanlig fredag förmiddag. Nu (idag lördag) har vi tagit hem de kvarvarande 6 sinkor för idag blåser det och känns som att vintern tänker krypa över oss snart.

Jag blev väldigt glad för att allt gick så bra.

Men sen blev det sorgligt. för strax efter att vi kommit hem så ringde svärfars frus dotter och berättade att Hjördis somnat in.

                                                            Så här vill jag minnas henne....

Svärfar hade varit och klippt håret i torsdags och köpt en ny keps. Finskjortan var på så han skulle se stilig ut. Han hade beställt färdtjänst för att åka och hälsa på sin fru, som flyttat till Rosenbacken för ett par månader sen. Istället får han åka och ta ett sista farväl av henne tillsammans med hennes dotter.

Min svärmor dog redan 1998 , men det gick många år och sen träffade han H som visar sig vara en ungdomsförälskelse från nån gång i slutet av 40-talet.

H och SO gifte sig 2011 och har bott här i "stärbhuset" sen dess. Men på slutet har H behövt så mycket hjälp att hon fått flytta till Rosenbacken (åldringsboende). Meningen var att svärfar skulle flytta efter så fort nått rum blev ledigt.

Vi har varit så glada att dom haft varandra . Musiken och den kristna tron har förenat dom båda. Paret har varit ute och sjungit på ålderdomshem och i små församlingar. 

Så vi har sorg här på gården. 

                                     Men beviset att "gammal kärlek rostar aldrig" har vi sett. 

                                                                        Hon fattas oss.

Bara en massa festligheter.

 Tänk så tiden rusar. Jag har hunnit fylla år, 62 år blev det denna gång. 

Vackraste blommor, presentkort och en klocka.... Med stegräknare och sömnkoll????? Tänk det räknas inte när man somnar på soffan framför TVn? Och ändå sover jag sååååå gott då.

Peo och pojkarna kom och hälsade på, på dagen. För  på fredag åkte han "over there" och var borta 10 dagar. Samma fredag kom Andreas med familj ner från Skellefteå och då blev jag firad på lördag.

Och på söndag åkte vi till en restaurang och åt tillsammans med Jennie och hennes barn samt Andreas  med  familj.Stackars Erik var så förkyld, men han jobbade hemma ändå. 

Åker nån förbi Själevad och känner sig hungrig kan jag rekommendera Pizzeria Okej som intagit gamla macken. Det smakade smaskens. Fast vi åkte hem och åt efterrätten. Kände för glass och gott kaffe i hemmets lugna vrå.

Agnes och Ingrid ska ha mjölk till frukost. Och det ska vara rejäla grejor, inget 1,5% där inte. Dessa godingar åkte hemåt på måndag .

Nästa födelsedagsbarn är Andreas som fyllde 34 år ???? Vart tar tiden vägen?

Och så kommer nästa födelsedag och det var igår 10/10 då Albin mitt äldsta barnbarn fyllde 12 år. Han önskade sig pannkaka, sylt och glass till middag. Självklart fixade farmor såna. Och tänk , nu har min lille gosse vuxit sig lika lång som mig. Hjälp, jag som alltid tyckt att i min släkt ( hemma i Leding med omnejd) var jag ganska lång.... Nu växer barnbarnen om mig en efter en...... Dröjer inte många år förrän även Ingrid och Agnes hunnit om mig.....

Detta var pannkaksbordet, vi vuxna satt i köket och åt potatisgratäng och kyckling.... Gick ner det med. 

Givetvis knäckte vi en tårta som slutkläm.... Nästa födelsedag är på söndag då Ingrid och Agnes fyller 3 år. Vi kan inte vara med där uppe och fira. Men jag hade önskat att vi kunnat det. Vi får åka upp senare. Men paket ska vi skicka upp till gulljäntorna.

Som ni ser är det bara nöjen vi ägnat oss åt dessa veckor. Gödselkörningen har rullat på. Kor har kalvat och vi har skickat ett antal till slakt.... Nu ska vi försöka få hem kvigor från alla olika beten. Gå igenom och se utifall Sir Kjell har gjort sitt jobb. Om han fixat det, är det 20 dräktiga till som ska kalva från mars och framåt...... Jag ska inte klaga  på Mr Änget heller för han har ett antal som är konstaterat dräktiga också framöver... Kan bli ett 80-tal kalvningar under vinterhalvåret.... Så brist på arbete har vi nog knappast.

Nu börjar det skymma så snart kan jag gå ner för att stänga in hönsen. Det går inte att komma när det fortfarande är ljust för då vägrar ett antal av dom att låta sig jagas in.

En kväll när jag kom ner till hönshuset hade kycklingmamman och Pippi tagit sig ut från sitt kryp in och låg så förnöjt i ett av värpredena. Hjälp tänkte jag då jag vet hur grymma någon/några av mina hönor kan vara men morgonen då jag kom för att släppa ut dom kvittrade Pippi och blev väldans sur do modern stack ut för att söka godiset jag brukar ha med mig. Pippi kunde inte ta sig upp till utgången.... Men modersinstinkterna tog snabbt över (godiset var visst slut) och hönan kom in igen för att hålla sin kyckling sällskap.

Morgonen efter, tro´t eller ej, då hade dom båda flyttat tillbaka till den lilla buren???? Nu håller dom sig där.

Så ska Smulan ha lite kväll gos och naturligtvis kvällsvickning. Hon har blivit opererad så att tarmen inte kryper ut. Men vi har varit inne 2 gånger för hon fått förstoppning. I fredags bad jag "gullavacker" att stygnen skulle tas. Nu funkar allt som det ska. Jag hoppas att det fortsätter så.

Katten är så fin och passar för mig när jag ska bokföra... Hon sitter på min axel eller uppe på stolsryggen och myser när jag sitter och svettas med siffror och kontonummer. Hon ser säkert när jag gör fel och ligger där och flinar bakom min rygg..

Det är ofta dimslöjor på morgonen. Tycker det är vackert. Alla höstfärger gör sig så bra i morgonljuset.

Nu blev det lite jordbrukssnack men vi har ett familjejordbruk och då finns det en familj att ta hänsyn till också. Vårt liv kretsar ju runt gården och allt arbete som finns vardag som helg. Familjegemenskapen finns som ett enormt stöd och ung som gammal gör det dom klarar av och är intresserad av.

Jag vet att med tiden kommer vi att ha traktorförare och kofösare att lita på... Siri hon säger att när hon fyllt 10 år ska hon hjälpa till att hämta kossor med kalv. Albin funderar på att komma och hjälpa till i ladugården. Så där är det till att skaffa nån bra ladugårdsutrustning. Axel har lust att snickra.... Ett nytt hönshus eller grishus?

Lucas han kan nog instruera mig hur jag ska få igång våra stora traktorer, tills han når ner till pedalerna själv, då kan jag gå hem och koka kaffe eller nått. Aron vill nog snart börja köra han med, har ju lite försprång på benlängden. Ingrid och Agnes verkar gilla kossor i alla fall.

Ja det finns nått att hoppas på. Men jag önskar att det blir lite bättre förutsättningar och att det blir mer uppskattat arbete för att vara bönder....  Trots allt är det ett 24/7 jobb....